En intressant artikel av Nils Lundgren på en mycket innehållsrika:
"Det Goda Samhället":
DAGENS EU RESULTATET AV EN STATSKUPP
Nils Lundgren skriver här den rafflande historien om EU.
Hur känns det att leva i en statsbildning som har tillkommit genom en statskupp? Vi är ju en halv miljard människor som gör det. Alla vi EU-medborgare, menar jag.
Påståendet kan verka helt absurt, men vänta bara tills jag har fått presentera fallet.
I november 1989 föll muren och marschen mot tysk återförening började. Mitterand och Thatcher var båda motståndare till en sådan förstärkning av Tysklands makt. Mitterand gick så långt att han for till Moskva och försökte övertala Gorbatjov att stoppa tysk återförening. (Det finns gränser för den fransk-tyska vänskapen.) Den pragmatiske Gorbatjov förklarade dock att han inte kunde åta sig detta.
Mitterand kontaktade då Kohl och förklarade att Frankrike accepterade tysk återförening förutsatt att D-marken ersattes av en gemensam EU-valuta. I gengäld var Frankrike berett att acceptera ett nytt fördrag med mer överstatliga inslag som ett pris för detta (och för att det nya stora Tyskland skulle bindas in i ett federalt EU). Kohl accepterade.
Sedan gick det undan. Tyskland återförenades redan i oktober 1990 och det nya fördraget med valutaunion och allt, Maastrichtfördraget, lades fram redan i december 1991 just när Sovjetunionen klappade ihop. Ett kvartal senare, i februari 1992, undertecknades förslaget av medlemsländerna och ratificeringsprocessen började blixtsnabbt. Danskarna röstade nej i folkomröstning i juni och fransmännen röstade ja med hårfin marginal i september samma år. Efter diverse manövrar och ny dansk folkomröstning kunde Maastrichtfördraget träda i kraft den 1 november 1993. Grunden för en federal utveckling var lagd, men utan stöd av folklig entusiasm.
Nu stod tidigare neutrala länder som Sverige, Finland och Österrike på kö för att bli medlemmar liksom en stor mängd just befriade central- och östeuropeiska länder. Förhandlingar med alla dessa fördes under resten av 90-talet samtidigt som valutaunionen arbetades fram. Det hoprafsade Maastrichtfördraget fick ändras i Amsterdam och Nice och hela den konstitutionella grunden framstod som en enda röra kring millennieskiftet.
Vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 beslöts därför att inför den stora utvidgningen med östländer 2004 ta fram ett förslag till en grundlag för EU som skulle förbättra demokratin, insynen och effektiviteten i EU-samarbetet. Någon däremot?
Men det är nu det stora skamgreppet tas. Det nya storpolitiska läget hade givit vind i seglen för de federala krafterna. Några veckor senare, den 1 januari 2002, skulle euron införas, Sovjetunionen hade fallit och EU skulle utvidgas till att omfatta nästan hela Europa. Federalisterna såg läget som idealiskt för ett avgörande steg mot ett Europas förenta stater.
Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing utsågs till ordförande för Europeiska konventet som bestod av representanter för medlemsstaternas regeringar och parlament, de tio blivande medlemsstaterna samt kandidatländerna Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Dessutom deltog representanter från Europaparlamentet och Europeiska kommissionen.[1]
Konventet drömde om att bli en europeisk motsvarighet till The Constitutional Convention som under George Washingtons ledning sommaren 1787 i Philadelphia tog fram förslaget till den författning som skapade Amerikas förenta Stater. Här skulle det bli en författning för Europas förenta Stater.
Konventets föreslog alltså en omvandling av EU till en federal stat med en president. Stora delar av terminologin var uppbyggd för en stat och symboler som europeisk flagga och hymn skrevs in i förslaget som kallades Konstitution för Europa. En omfattande europeisk rättighetsstadga och ett stort steg mot en gemensam europeisk utrikespolitik ingick med en utrikesminister och ett utrikesdepartement med diplomatkår. Det öppnades för gemensam försvarspolitik och EU skulle bli en juridisk person som kunde sluta fördrag med andra stater å medlemsländernas vägnar.
Betecknande nog fanns det dock en viktig skillnad mot författningarna i äkta federala stater som USA, Tyskland eller Schweiz. Konstitution för Europa saknade tydliga konstitutionella spärrar mot ökad centralisering av den politiska makten från medlemsländerna till EU-nivå. Bockfoten märktes omedelbart.
Konventets ledamöter dominerades av stats- och regeringscheferna och representanter för de nationella parlamenten och förslaget antogs enhälligt av Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna sommaren 2004. Det betyder att detta förslag till Konstitution för Europa tydligt återspeglar den europeiska makteliten EU-syn. Målet var en federal stat.
Men de europeiska folken tyckte annorlunda. Året därpå, försommaren 2005, gick Frankrike och Nederländerna till folkomröstningar om förslaget och förkastade det med övertygande majoriteter och högt valdeltagande. Valdebatterna var tydligt koncentrerade till författningsförslaget. I Paris låg förslaget till konstitution högst på bokhandelns bestsellerlista. Det kan således inte hävdas att medborgarna i de båda länderna skulle ha röstat nej på grund av något mera allmänt politiskt missnöje. Resultaten i de franska och nederländska folkomröstningarna var otvetydiga. Folken i dessa två grundarstater sade klart nej till förslaget att omvandla EU till en federal stat.
Till yttermera visso hade dessutom Storbritanniens premiärminister Tony Blair i valkampanjen inför det brittiska parlamentsvalet försommaren 2005 lovat att även det brittiska folket skulle få folkomrösta om förslaget och ett nej kunde förutses både där och i väntande folkomröstningar i Danmark och Irland. Det politiska etablissemanget hade misslyckats med detta öppet presenterade försök att vinna folkligt stöd för ett förslag att omvandla EU till en federal stat.
Konstitution för Europa fick läggas på hyllan, men bara tillfälligt skulle det visa sig. En ”period av eftertanke” utlystes. När sedan Tyskland hade ordförandeskapet i Europeiska rådet första halvåret 2007, beslöts att den föreslagna konstitutionens federala terminologi och symboler som flagga och hymn skulle tas bort. Det nya fördraget skulle dessutom inte längre heta ”Konstitution för Europa” utan ”Reformfördraget”. En regeringskonferens bestående av politiska representanter för medlemsländerna, jurister och ämbetsmän fick i uppgift att skriva om fördraget i enlighet med dessa instruktioner. (Vi EU-kritiker i EU-parlamentet kallade dem helt vanvördigt ”sherpas”.) Syftet var att bevara det juridiska och statsrättsliga innehållet från det förkastade fördraget, men ifört en ny språkdräkt.
Det nygamla fördragets grundstruktur stod klar till toppmötet i slutet av juni 2007. Angela Merkel fastslog då belåtet att ”substansen i EU-konstitutionen är bevarad. Det är ett faktum” och Margot Wallström, då EU-kommissionär, konstaterade att ”det är väsentligen samma förslag som den gamla EU-konstitutionen”. Syftet med utformningen av ”Reformfördraget” var att dölja dess karaktär av en konstitution för en framväxande federal stat och säkerställa att inga medlemsländer utom Irland skulle tvingas folkomrösta om förslaget.[2]
I oktober 2007 antogs slutligen det nya fördraget av det av Europeiska rådet vid ett möte i Lissabon och den 13 december samma år undertecknades fördraget av stats- och regeringscheferna.
Därmed hade den europeiska makteliten antagit ett fördrag som öppnade vägen mot ett Europas förenta stater och som saknade konstitutionella spärrar mot fortsatt maktkoncentration. Detta skedde trots att fördraget alltså i praktiken hade förkastats i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna och skulle ha kommit att förkastas i Storbritannien, Danmark och Irland.
Enligt min mening står det en doft av statskupp kring det europeiska projektet sedan luciadagen 2007.
[1] Vi minns säkert alla vänsterpartisten Kenneth Kvist, leninist i ungdomen, partisekreterare som under 80-talet månade om nära kontakter med kommunistpartierna i Östeuropa och häftig motståndare till svenskt EU-medlemskap 1994. Han blev en av de svenska representanterna i Europeiska konventet och blev helt EU-frälst efter att ha fått frottera sig i sådana kretsar.
[2] Irlands författning krävde folkomröstning i frågan. Det blev nej i den första och irländarna fick anordna en ny som gav ett ja.
